Jaha, nu var den första avramlingen från Wickan avklarad också! Så nu slipper jag fundera mer över när det ska hända! :D

Det gick iallafall bra och jag slog mig inte alls, kanske bäst att jag skriver det först!

Det var igår kväll när jag red jag ut på Wickan och red förbi en terrängbanan med massa härliga hinder, men eftersom det är en rätt bra bit bort från stallet så skulle jag gärna vilja ha någon med mig när jag ska hoppa där.
Men Wicky gick så fint så jag bestämde mig för att hoppa några småhinder i trav bara och det gick jättebra! Hon tog några riktigt bra språng där faktiskt! Små såklart men med bra teknik!
Sen var jag jättesugen på att hoppa på riktigt men bestämde mig för att vara klok och låta bli, det får bli en annan dag! Så det var inte där avramlingen skedde utan....

Sen red jag nämligen vidare på en skogsstig och på ett ställe stod det 5-6 bilar parkerade. Jag hann inte fundera så mycket på varför de stod där för helt plötsligt så fylldes luften av massa hundskall, och några hundar som var kopplade vid bilarna rusade fram och de andra hundarna hoppade runt inuti bilarna.

Jag tror jag blev lika rädd som Wickan som tvärvände och jag var inte riktigt beredd på det. Men det hade nog gått bra om jag bara hade haft sadelgjorden lite mer fastpänd... :)
För sadeln började nämligen glida lite åt ena sidan så jag var på väg att hoppa av men kom inte riktigt loss med ena foten ur stigbygeln fort nog, så jag ramlade ner på rumpestumpen istället!
Och det enda jag tänkte var: "jag får inte släppa tyglarna, jag får inte släppa tyglarna!" Så jag hade nog tänkt att hålla fast och hängt efter om hon hade galopperat iväg, haha!
Nä men Wickan var så snäll och stannade direkt. Hon bara tittade lite undrande på mig som satt på marken som hon funderade över vad jag gjorde där.

Hundägarna, som var en bit bort och skulle säkert lägga nåt spår bara stod och tittade på mig. Det var inte så lätt att först få av sadeln som nästan satt uppochner och sen försöka sadla om en uppskärrad häst.
Så jag bar sadeln och ledde Wickan en bit bort och när hon lugnat sig kunde jag sadla och sen skritta hemåt...
Jag tänkte mest att "åååh.. om jag ändå skulle ramla av så kunde jag ju lika gärna ha hoppat!" :D
Nä men det var ju skönt att veta att hon inte ville rusa iväg iallafall, för jag märkte att hon faktiskt var rätt rädd.


Chila, Wicky och jag för några veckor sen.