( OBS! Låååångt inlägg! Mest för mig själv för att det är kul att komma ihåg! :) )

Så blev det äntligen dags för vår första distanstävling! Simlångsritten i Halland och en 48km CR.
Jag hade anmält oss några veckor i förväg och tränat till den, men var inte säker på om vi skulle kunna åka eftersom jag åkte på en ordentlig förkylning och hade velat lastträna Wickan mer.
Men pappa och Anna var så snälla och hjälpte mig att lastträna lite samma vecka och först backade vi in transporten intill stalldörren och då klev Wickan på direkt! Blev såå glad :)
Testade sen på stallplanen och då gick det dock inte lika lätt... Men med lite hjälp från andra i stallet så gick hon in till slut.



Sen kom vi till frågan hur vi skulle komma dit. Eftersom det är en bit att åka tänkte jag att vi kunde övernatta i Växjö..... Så då tog pappa med mig ut för att övningsköra!! Haha, med släp alltså. Jag har bara kört hästtransport en gång och det var en jättekort sträcka i Rumänien!
Jag tänkte mest att jag skulle få köra på landsväg bara för att få känna på hur det känns, men pappa gav mig i uppgift att backa runt gathörn, och backa in mot stalldörren och allt möjligt :)

Så på fredagen hjälpte Papi och Anna till igen med transporten och lastning och sen körde jag nervöst iväg med Wickan gnäggande i transporten. Jag var rätt spänd och höll krampaktigt i ratten men när jag hade lämnat Kalmar så började jag slappna av, det kändes inte så stor skillnad och det gick bra hela vägen!

Wickan blev glad över att träffa sin boxgranne Elitza igen, de gnäggade så glatt till varandra men jag lät Wickan gå i en egen hage ifall de skulle busa runt för mycket och ville ju inte riskera att hon skulle skada sig.



Tävlingsdagen!
Lördag morgon ringde klockan vid halv fem och jag skuttade glatt ur sängen, åt frukost och gjorde matsäck och körde sen bort mot stallet.
Lastningen gick bra och vi körde mot Halmstad.
När jag hade startanmält lastade vi ur Wickan för att ha henne ute en stund innan veterinärbesiktningen.
Hon var väldigt stirrig! Hade svettats en del i transporten och kunde inte stå stilla en sekund. Jag gick runt med henne för att hon skulle få titta på tävlingsplatsen men hon bara buffade och puttade på mig och var allmänt stissig! :)
Efter ett tag skrapade hon lite med hoven i marken och jag tyckte att hon högg lite mot magen en gång och blev då orolig över att hon hade kolik! Så jag tillkallade veterinären och hon kunde knappt undersöka henne eftersom hon var så nervig. Men hon hörde lite tarmljud och tyckte att jag skulle fortsätta gå runt lite.


Veterinären kom tillbaka lite då och då men Wickan dansade fortfarande runt. Jag trodde inte att vi skulle få starta eftersom veterinären inte skulle kunna undersöka henne.
Veterinären frågade om jag trodde att vi kunde ta in henne i transporten så kunde hon undersöka henne där inne. Jag trodde att det skulle bli svårt men försökte verkligen och hon gick in på direkten!
Där inne var hon lugnare och veterinären undersökte henne och allt var bra men hon hade puls på 60, men det förstod man ju!
Så hon sa att de kunde göra ett undantag och se detta som veterinärbesiktningen och att vi bara behövde gå in och trava upp. Wickan travade fint och vi skulle få starta! Jag blev så glad! Det var väl dock osäkert om vi skulle gå igenom efter första slingan eftersom det då krävdes normal vetbesiktning såklart, men det kändes skönt att iallafall få starta de första 3 milen!
Wickan steppade dock runt en massa när de skulle skriva startnumret på hennes rumpa och fästa chipet i tränset men det gick till slut :)

Jag hann inte vara med på bangenomgången men hörde runt lite med de andra. Wickan var pyttelite lugnare men dansade runt en hel del ändå..
Jag gjorde i ordning oss och gick bort mot start. Jag skrittade runt lite och fick kontakt med en tjej, D som också hade en pigg häst och vi red ut som första och andra ekipage bara för att de inte skulle bli så hetsiga.
Det var två andra i klassen som red förbi och det gick väl i lite högre tempo än vad jag tänkt, rida fort i nedförsbacke har aldrig riktigt varit min grej eftersom det blir så onödigt slitage, och särskilt inte på asfalt där det är så halt! Men Wickan var inte så sugen på att sakta ner nu när hon äntligen fick springa och när det dessutom dundrade förbi ekipage från 120km-klassen så var det ganska svårt att hålla i henne! Vi galopperade med dom en bit innan vi fick stopp på våra egna hästar och med tiden så lärde de sig att acceptera att bli omridna!



Sen blev jag nöjdare med tempot och Wickan blev mer avslappnad. Vi travade mest på och skrittade lite ibland. Efter ett tag kom en annan tjej ikapp oss, E och vi hade sällskap alla tre. Plötsligt så kände jag att Wickan travade orent och jag tittade ner och såg att hon hade tappat en sko... Oh noo!! Men då sa D att hennes syster har hovslagargrejer med sig och jag hade ju riktade skor med mig så hon kunde nog enkelt slå på den vid nästa groomstopp! Perfekt! Så jag ringde till min groom och bad att hon skulle teta upp henne och när vi kom dit stod de förberedda med grejerna! Wickan var dock fortfarande steppig, trots att hon nu måste ha gjort av med lite energi! Och det var mycket bilar, folk och hästar där så det gick inte så bra.

Hon dansade runt lite igen när veterinären tittade på henne men det gick ändå ganska bra, veterinären var så tålmodig och snäll! Wickan reagerade jättemycket när en tjej bredvid smackade på sin häst för upptravning, så jag var lite orolig över att pulsen skulle ha gått upp men kunde andas ut hon fastställde den till 54.
Och det gick även bra att trava upp, trots en tappad sko och vi blev godkända för att få fortsätta på nästa slinga!
Sen gick vi för att leta reda på hovslagaren och han var så snäll och duktig och det märkte nog Wickan för det var hon också :) Trampade bara runt nån gång och stod sen stilla hela tiden. Sen blev det lite ont om tid tills vi skulle ut igen, så Wickan hann inte äta och vila så mycket som jag hade velat, eller inte jag heller förresten.

Jag såg att E var på väg ut också och gick iväg mot henne så att vi kunde ha sällskap.

Jippppiiiieeeeeee!! Det kändes så himla bra!! Jag var så glad över att ha klarat alla små problem som uppstått. Från att ha övervunnit problemet med lastningen - och trott att hon hade kolik - och sen inte tro att vi skulle kunna starta - och sen när jag trodde det var kört i och med tappskon - och sen att vi inte skulle klara den vetbesiktningen - till att faktiskt få en helt godkänd ritt!